Handels hade många konflikter på 1920- och 30-talen för föreningsrätten och för rätten till kollektivavtal, men striden vid Centralvaruhuset i Stockholm vintern 1922–1923 var den första riktigt stora. Förbundet hade tidigare lyckats organisera lagerpersonalen och chaufförerna vid företaget och tecknat avtal för dem. När det gällde butikspersonalen vägrade arbetsgivarna. Så var det på många handelsföretag vid den här tiden. Även om butiksbiträdenas jobb kunde vara hårt nog ansågs varuutkörarnas och lagerarbetarnas ha mera karaktären av kroppsarbete. Då var det något lättare för arbetsgivarna att acceptera föreningsrätten och avtal.

De butiks- och kontorsanställda skulle stå dem själva nära, dela deras värderingar och vara ”lojala”, tyckte arbetsgivarna. Det uteslöt, menade de, facklig tillhörighet och kollektivavtal. Lönen och övriga arbetsvillkor skulle bestämmas individuellt – av arbetsgivaren.

Centralvaruhusets ledning bestod av en tysk vid namn Levin och en major
Mannerstedt. Dessa förde ett hårt regemente. ”Sedan dessa två herrar fi ck hand om ledningen, har personalen fått veta att de levde”, skriver förbundets ordförande J A Lundgren i organisationens tidning Handelsarbetaren. Han fortsätter: ”De (personalen) har varit utsatta
för en hets i arbetet, som de tidigare trott var omöjlig, ofta hotades det också med att det skulle importeras tyska avdelningschefer osv…Därtill kom meddelande att personalen hade att emotse lönereducering fr o m nyår på 60 procent av deras ganska knappt tilltagna löner.”


J. A. Lundgren var den pådrivande kraften när förbundet bildades och blev organisationens förste förtroendeman. Förbundsexpeditionen blev i Lundgrens bostad. Han styrde förbundet under 30 år.

Hotet om lönesänkning fick flertalet av de anställda att bestämma sig. De gick med i facket och krävde kollektivavtal. Ett förslag till avtal upprättades av avdelningen, godkändes av förbundsledningen och tillställdes företagsledningen.

Till att börja med verkade det som om företagsledningen var villig att förhandla. Men när en jurist från arbetsgivarorganisationen Stockholms
Handelsarbetsgivareförening, tillhörande Svenska arbetsgivareföreningen, SAF, kommit in i bilden blev det blankt nej. Strejken var ofrånkomlig. Uppslutningen i striden bland butikspersonalen blev god och solidariteten stor. ”När man så vid given signal konstaterar att varenda organiserad och många fler lystrade till desamma (signalerna till strejk), då var det som om solen bröt fram mitt igenom den råa och kalla decemberdimman, det kändes så varmt i bröstet”, skriver förbundsordförande J A Lundgren lyriskt i Handelsarbetaren.