När de svenska löntagarna började organisera sig fackligt i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet rådde arbetsgivarnas marknad. Arbetsgivaren gjorde upp med varje enskild som anställdes om lönen och övriga villkor.

Arbetslösheten var hög. Det gjorde att arbetsgivarna ensidigt kunde bestämma villkoren. För att få jobb och kunna överleva tvingades arbetaren att acceptera de villkor som erbjöds. Annars gjorde någon annan det. Därtill kom att samhällsförhållandena i stort – traditioner, lagar och de politiska maktförhållandena – var på arbetsgivarnas sida.

Det var mot den bakgrunden som arbetarna slöt sig samman i fackliga organisationer. De förstod att de alltid skulle vara underlägsna gentemot arbetsgivarna när de konkurrerade med varandra om jobben genom att acceptera de villkor som erbjöds var och en. I stället skulle arbetarna sluta sig samman, komma överens med varandra om vilka villkor de skulle kräva för sin arbetsinsats och förhandla med arbetsgivarna om dessa. Därmed blev kollektivavtalet – en överenskommelse inbördes mellan arbetarna och utåt mot arbetsgivarna – redan från början det centrala i den fackliga verksamheten och kampen. Så skulle det förbli ända in i våra dagar.

Liksom för övriga unga fackförbund blev starten blygsam för Handels. Sommaren 1909, när förbundet varit verksamt i tre år, fanns det 53 lokalavtal, där varje avtal i genomsnitt omfattade 23 medlemmar. Något distrikts- eller riksavtal hade förbundet ännu inte lyckats sluta. En viktig orsak var att de flesta arbetsgivarna inom handeln ännu inte tillhörde någon rikstäckande arbetsgivarorganisation.

”Storstrejken” på sommaren och hösten 1909 blev, som vi beskriver i avsnittet ”Att bli många”, ett svårt nederlag för hela arbetarklassen. Det drabbade även Handels och stoppade upp utvecklingen på kollektivavtalens område.

Denna stagnation förlängdes under första världskrigets år 1914–1918, som präglades av dyrtid, varubrist och svartabörshandel. Det var först på 1920-talet som förbundet åter med framgång kunde ta upp striden för att teckna nya kollektivavtal och förbättra de gamla.