Efter två månaders strejk kallade förlikningsmannen till förhandlingar. Som grund för förhandlingarna hade han förslag till ett slags individuella ”normalkontrakt”. Eftersom de anställda krävde ett riktigt kollektivavtal, och inte något ”normalkontrakt”, accepterade Handels förhandlingarna med tveksamhet. Förbundet ställde upp en rad villkor för deltagandet: Diskussion om intagande av de strejkande i arbetet efter konflikten, diskussion om löne- och arbetsvillkoren vid återgången till arbetet och förhandlingsrätt för organisationen under den tid normalkontraktet gällde.

Arbetsgivarna sa nej både till förhandlingsrätt för facket och rätt till diskussion om lönerna vid återgång till arbetet. Då förklarade Handels att man i fortsättningen höll fast vid sina ursprungliga krav på kollektivavtal. Strejken fortsatte.

”Vecka efter vecka förgick och kundkretsen vid Centralvaruhuset sjönk dag för dag, oavsett att företaget sålde varorna för nästan ingenting”, skriver J A Lundgren i Handelsarbetaren. I mitten av mars hade företagsledningen mjuknat och ville förhandla igen. De gick med på kravet om kollektivavtal. Den 26 mars kunde strejken avblåsas, efter att ha pågått i jämt 16 veckor.

J A Lundgren konstaterar: ”Man måste ärligt erkänna att denna grupp på 130 personer och största delen kvinnor kämpat en seg och ihärdig kamp, som är värd allt beröm….Resultatet av en hård strid hade fått sin belöning. Tron på möjligheten av, att även de sämst ställda i samhället, kunna få rätt ännu en gång, om de bara hålla tillsammans, var ånyo bekräftad.”