Företaget engagerade strejkbrytare. ”Men herre du milde vilka butiksbiträden”, konstaterar J A Lundgren. ”Varje någotsånär tänkande människa låter nog vara med att bliva betjänade av dessa.” Det var vanligt ända fram till början av 1930-talet att arbetsgivare försökte knäcka de fackliga organisationerna och deras medlemmar genom att ta in strejkbrytare vid konflikter. Företag hyrde ut professionella strejkbrytare.
Bland dessa ”svartfötter” – de organiserade arbetarnas benämning på strejkbrytare – fanns ett betydande inslag av socialt missanpassade eller kriminella. De saknade ofta kompetens för jobben. Därav J A Lundgrens skriftliga utrop om kvaliteten på de ”butiksbiträden” som agerade strejkbrytare under konflikten.

Åtta år efter strejken vid Centralvaruhuset, i maj 1931, skulle användandet av professionella strejkbrytare få mycket tragiska konsekvenser i Lunde i Ådalen. Bakgrunden var en strejk bland pappersarbetare mot lönesänkningar, och sympatiåtgärder till stöd för de strejkande.

Myndigheterna satte in militär för att ”skydda” strejkbrytarna mot de, på goda grunder, förbittrade arbetarna. Vid en fredlig demonstration utanför strejkbrytarnas förläggning öppnade militären eld. Fyra demonstrerande arbetare och en ung kvinna som stod vid sidan och tittade på sköts till döds, många skadades.

Skotten i Ådalen ledde till förbud mot att använda militär för polisiära uppgifter, och de blev början till slutet för användandet av professionella strejkbrytare. I konflikten vid Centralvaruhuset förekom ingen militär, men polisen ställde sig på arbetsgivarnas sida. 11 medlemmar i Handels greps och åtalades för ”förargelseväckande beteende” då de fungerade som strejkvakter och lämnade information om konflikten.

Några serveringsflickor som arbetade i en matsal i närheten åtalades för att de hade skrattat åt strejkbrytarnas tafatta arbete, men de blev frikända. Resultatet blev istället att också polisen blev utskrattad. Fackets svar på strejkbrytarna blev att ta ut lagerarbetarna och chaufförerna i sympatistrejk. Vidare uppmanade Handels allmänheten att inte göra några inköp på Centralvaruhuset under konflikten. Köpbojkotten fick god anslutning, trots att företaget sänkte priserna kraftigt. Däremot ställde sig den borgerliga pressen på arbetsgivarnas sida och understödde beslutet att använda strejkbrytare.

Efter en månads konflikt stängde företaget varuhuset med förevändningen att man skulle bygga om lokalerna. Handels bad då de fackliga organisationerna i byggfacket om sympatiblockad och fick positiva reaktioner från fem: Måleriarbetareförbundets avdelning 1, Stockholms Byggnadssnickarefackförening, Stockholms Byggnadstimmermansfackförening, Svenska Murareförbundets avdelning 5 och Stockholms Grovarbetarefackförening.