Senare på 1930-talet förbättrades de ekonomiska och sociala förhållandena. Riksdagsvalet på hösten 1932 blev en framgång för socialdemokraterna och inledningen till partiets långa regeringsinnehav som (med undantag för ett par månader sommaren 1936) skulle komma att sträcka sig ända till 1976.

Socialdemokraterna införde en ny ekonomisk politik, inspirerad av den engelske nationalekonomen John M Keynes. Enligt Keynes idéer skulle staten inte spara och skära ned i lågkonjunktur. Det gjorde bara saken värre. Istället skulle man stimulera efterfrågan på varor och tjänster genom att se till att medborgarna fick mer pengar att röra sig med.

Den nya socialdemokratiska regeringen tillämpade Keynes idéer. Beredskapsarbeten med avtalsenliga löner startades. De inriktades främst på bostadsbyggande. Ersättningen till de arbetslösa förbättrades.
Politiken fungerade och arbetslösheten sjönk. Det skapade en grund även för minskade spänningar på arbetsmarknaden. 1938 undertecknades huvudavtalet, Saltsjöbadsavtalet, mellan LO och SAF. Det innehöll bland annat regler som skulle underlätta att lösa konflikter utan att stridsåtgärder behövde tillgripas.

De flesta arbetsgivare accepterade nu föreningsrätten och kollektivavtalen. Det gällde även på handelns område. Vissa smärre arbetsgivare, som inte själva var organiserade i någon av de avtalsslutande arbetsgivarorganisationerna, kunde fortfarande trilskas och vägra teckna avtal. Men de flesta av dem accepterade avtal efter att Handels hade varslat om stridsåtgärder. I några fall varje år var organisationen tvungen att utlösa strejker och blockader för att avtalsfrågan skulle lösas.

Det var först när ekonomin internationaliserades på allvar under 1990-talet, och företag med en för oss främmande syn på relationerna mellan arbetsgivare och anställda kom hit, som motsättningarna om föreningsrätten och kollektivavtalen återkom i stor skala på den svenska arbetsmarknaden. Då skulle den största och mest uppmärksammade striden komma att stå på just handelns område.