I början av 1930-talet slog den internationella ekonomiska nedgången, som hade börjat med den stora börskraschen i New York på hösten 1929, med full kraft också mot Sverige. Över 20 procent av de fackligt organiserade arbetarna i Sverige blev arbetslösa. Bakom denna, redan förfärande höga siffra, dolde sig ett mörkertal av arbetslösa eller undersysselsatta som inte var fackligt organiserade.

Arbetsgivarnas recept för att häva den ekonomiska krisen och minska
arbetslösheten var då – som alltför ofta även på senare tid – låga löner. Med lägre löner skulle jobben bli fler, trodde man. Sverige hade vid den här tiden en liberal minoritetsregering, stödd på övriga borgerliga partier. Regeringen understödde arbetsgivarna genom att hålla arbetslöshetsersättningen och andra sociala rättigheter på en så låg nivå
att de arbetslösa skulle tvingas ta jobb med usla löner.

Men resultatet blev det motsatta mot vad man hade tänkt sig. Kombinationen av arbetslöshet, låga löner och en snål socialpolitik minskade köpkraften hos de breda folklagren. Efterfrågan på varor och tjänster sjönk och arbetslösheten förvärrades ytterligare.

Arbetsgivarnas lönesänkningslinje medförde att striderna på arbetsmarknaden kulminerade. Det gällde även inom handeln. Den svåraste konfl ikten utkämpades vid Beckers färgaffärer i Stockholm 1930–1931. Arbetsgivarna tog in fler strejkbrytare, och den fackliga sidan fler strejkvakter, än vad som förekommit tidigare inom handeln. Handels organiserade motorcykelpatruller som skuggade transporter till och från de blockerade butikerna. En metod som skulle återkomma långt senare i form av biljakter under striden vid Toys R Us.


En av de besvärligaste konflikterna gällde färghandelsfirmorna Beckers och M. Hansen i Stockholm 1930. Fackföreningen övervakade de blockerade butikerna bl a med hjälp av motorcykelpatruller.

Den ekonomiska krisen och den höga arbetslösheten medförde att striden fick en sämre utgång för Handels än de tidigare konflikter som vi har berättat om här. De anställda fick visserligen vissa löneförbättringar, men uppgörelsen fick inte karaktären av ett regelrätt kollektivavtal, och Handels erkändes inte som avtalsslutande part.

Bakgrunden var att Svenska arbetsgivareföreningen, SAF, hotade med storlockout mot hela LO, om Handels inte gick med på den föreslagna uppgörelsen och avbröt striden. I den rådande krisen, med låg efterfrågan på varor och tjänster och hög arbetslöshet, skulle ett produktionsstopp välkomnas av många arbetsgivare och en storkonflikt sannolikt leda till ett svårt nederlag för arbetarparten.

En viktig lärdom av 1930-talets kris är att hög arbetslöshet inte bara slår hårt mot de enskilda arbetare som drabbas utan också försvagar arbetarklassen i dess helhet. Därför är en hög sysselsättning dubbelt viktig för löntagarna.