Handels stödde förslaget, trots att det innebar en liberalisering av affärstidslagen. Förbundet hade helst velat ha en hårdare reglering av öppethållandetiderna, men insåg att det skulle vara omöjligt att uppnå. Istället slog Handels in på den linje som förbundet skulle följa under de kommande åren: Att acceptera friare affärstider, men att i avtal kräva höga ersättningar för arbete på obekväm arbetstid. Syftet var i första hand att göra det så dyrt för företagen att utvidga öppethållandet att de skulle avstå. Men naturligtvis var avsikten också att tillförsäkra medlemmarna högre lön vid arbete på obekväm tid.

Den nya lag som blev följden av utredningens förslag fick karaktären av en övergångslösning i väntan på ett läge då fria affärstider kunde införas. Lagens giltighet begränsades till fem år.

Övergångslagen fungerade dåligt. Kommunerna beviljade dispenser i långt större utsträckning, och på lösare grunder, än vad som varit tänkt när lagen infördes. Handels tvingades överklaga ett stort antal kommunala beslut till regeringen och fick då ofta rätt.

Mot den här bakgrunden tillstyrkte Handels det förslag till fria affärstider, som 1970 års affärstidskommitté lade fram 1971. Avsikten var att fortsätta och vidareutveckla strategin med höga ob-ersättningar.

Förbundsordförande Erik Magnusson förklarade förbundets linje inför förbundsrådet: ”Förbundets diskussioner utmynnade i att vi sade oss att det bästa alternativet var att affärstidslagen bibehölls och att skärpning skedde ifråga om dispensgivningen. Som näst bästa alternativ ansåg förbundsstyrelse och förbundsråd vara förbättrade ob-tillägg, för den händelse lagen slopas. Vi menade att om lagen kom att försvinna borde skärpta ob-tillägg vara ett sätt att bromsa upp onödigt öppethållande.”